Tittade på filmen "The Impossible" häromdagen. Kan inte neka till att den var otroligt rörande, sorglig och allmänt grymt bra! Filmen utspelar sig under tsunamin (2004) i Östra Asien. 

Men är det inte lite typiskt att de bara skildrar turisternas och västvärldens lidande genom nästan hela filmatiseringen? Katastrofen skedde i Thailand, men publiken bevittnar knappt en enda Thailändsk människas lidande utan istället är filmen inspirerad av de mediala aspekterna: turisternas lidande.

Missförstå mig inte, det är fruktansvärt vem som än går igenom detta, och jag försöker inte jämföra lidande och smärta här. 543 Svenskar miste sina liv i Tsunamin men varför ska vi räkna svenskar? Räkna människor...

Ca 225.000 människor miste sina liv, och tänk de människor som faktiskt var bosatta på dessa platser. De har inte ens ett hem att återvända till, men som nämnts i tidagre inslag under katastrofen var de ändå villiga att skänka allt till de turister som vistades på de drabbade platserna. Osjälviskt om något, eller hur?

Nu var ju just denna film baserad på en familjs historia och där väntar jag mig ju inte annat än att familjen blir den centrala faktorn i dramat, men man märker på omgivningen i filmen och på andra visentliga beståndsdelar, vad de har valt att fokusera på förutom familjens historia.

Nu är tsunamin bara ett exempel. Men media lägger ofta ner energi på något så pass mycket att andra problem totalt sopas under mattan. Under 9/11 skedde samtidigt en U-båtsolycka i Indien där flera 1000 människor dog. Ändå tog Twin Towers upp hela förstasidorna med sin feta rubriker och nere i hörnet, med en miniminitext på någon cm kunde vi läsa om den stora U-båtsolyckan.

Det är ju en självklarhet att media väljer att ta upp det som intresserar folk mest, men kanske är dt dags för oss att börja intressera oss för annat än den riktning media försöker styra oss in i. På med filtret!