Hej och hå! Jag som är lite av en dystopislukare tänkte lägga upp lite boktips med skönlitterära dystopier för de som uppskattar denna typ genre. För de som inte vet vad en dystopi är, så hänvisar jag till denna länk:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Dystopi

Dystopier för unga vuxna är de jag kommer lägga upp denna omgång. Dessa kallas även crossovers - vilket helt enkelt betyder att böckerna är riktade till ungdomar eller unga vuxna men kan lika väl läsas av vuxna. 
Jag håller dock tyvärr inte med om det angående vissa av nedanstående titlar, men jag kommer nämna vilka under vardera ubrik.

Matchad

Matchad av Ally Condie handlar om ett högteknologiskt framtidssamhälle där samfundet styr allt. De bestämmer var du ska jobba, vem du ska gifta dig med och när du ska dö. Detta gör att samhället uppnår "största möjliga perfektion" och invånarna slipper den tunga bördan av valmöjligheter.
Huvudkaraktären Cassie som alltid förespråkat samfundets intentioner är 16 år gammal och har sett fram emot den årliga matchningscermonin i hela sett liv. Matchingscermonin går ut på att alla 16 år fyllda i samhället ska matchas ihop med den person de en dag kommer gifta sig med, med hjälp av utvärderingar från samfundet. Man bestämmer altså inte själv vem man ska älska utan det bestäms på förhand.
När Cassie får reda på att hennes match är hennes bästa vän Xander blir hon överlycklig, men under ett ögonblick flashar en annan ung mans ansikte förbi på skärmen där hennes idealpartner ska vara placerad. För första gången börjar Cassie tvivla på samfundet. 

Detta är altså ett triangeldrama där romantiken egentligen är mer av en central faktor än det dystopiska konceptet.
Boken är väl uttänkt och jag gillar den fundamentala idèn, men tyvärr är den bitvis ganska långtråkig och karaktärerna är tomma och relativt trista dem med. Jag kastade mig in i boken med en positiv inställning och längtan (jag hade väntat på boken i 2 veckor) men succesivt blev jag bara allt mer bitter. "När kommer spänningen? Det kommer nog snart..." var mina inre tankar i stort sätt hela boken. 
Cassie är en typisk Bella från Twilight (avskyr att jämföra med en av nutidens mest underhaltiga litteraturer, men detta är befogat.) Hon lever ju, men jag upfattar henne som helt stendöd inuti. Hon bara är och bara gör och bara tänker, och existerar endast för att föra berättelsen framåt, men mycket mer än så är det inte.
Jag hade åtminståne hoppats på att Ky Markham - som är Cassies "andra match" - den felbedömda matchen - skulle vara en intressant karaktär, men NEJ, han hade tyvärr lika mycket persnlighet som en byrålåda. Han ska väl framstå som den typiskt perfekta, åtråvärda unga mannen med intressant bakgrund och mystik, men där blev det tyvärr magplask enligt mig.
Den enda karaktären som fängslade mig något var väl Cassies bästa vän och äkta match Xander som är både inteligent, avslappnad, varm och (tack och lov) visar på att han faktiskt kan utge reaktioner och inte är helt död inombords likt de ovanstående.

Jag avslutar med plussidorna och det är som sagt grundkonceptet, den uttänkta handlingen och inte minst det vackra språket och återkommande beskrivningarna av miljön. Detta är inte en dålig bok, missförstå mig inte. Den är mycket väl intressant, men för mig krävs det mer än så.
Måste dock tillägga att omslaget är helt magnifikt och vackert, samt att det symboliserar Cassies situation på ett konstnärligt vis. Applåder för det!

3/5 får den av mig

Hungerspelen - trilogin

Eftersom att böckerna numera filmatiseras så kommer jag endast att lägga in första boken här i beskrivningen för att slippa spoliers.

Panem har 12 distrikt kring huvudstaden och i dessa distrikt lottas det var år ut en flicka och en pojke mellan 13.18 år att delta i Hungerspelen.

I hungerspelen får de 24 deltagarna tävla mot varandra i direktsänding under flera veckors tid och vinnaren får ett liv i lyx. Det finns dock en nackdel; bara en överlever.
Katniss Everdeen försöker ständigt skydda sin lillasyster Prim från världens hemskheter och huvudstadens maktstrukturer. När Prim lottas ut till att delta i det 74:e hungerspelet har Katniss bara ett val: att ta hennes plats.

Nu var det några år sedan jag läste hunger spelen-trilogin, men dessa är fortfarande bland det bästa jag läst. Jag antar att denna fenomenala berättelse knappast kan ha undgått er. Inte nog med att den i grund och botten har ett otroligt koncept så har författaren också lyckats skapa otroligt intressanta och unika karaktärer.
För mig är karaktärer A och O för att jag ska lyckas bli fängslad.
Huvudkaraktären Katniss är allt annat än vad en huvudkaraktär i en crossover-brok brukar vara. Det bästa av allt är att hon inte är perfekt. Man skymtar drag av egoism och brutalitet som resultat av hennes frustration och sårade inre, och jag gillar det. Jag gillar att hon är mänsklig!
För att inte tala om Peeta, Haymich, Cinna, Finnick, Johanna.... så många älskvärda, VÄL uttänkta karaktärer som aldrig kommer att kunna skildras på samma sätt på en filmduk som den gör genom dessa böcker.

Hungerspelen innehåller så väl spänning, epik och tyngd som den erhåller värme och ljusglimtar och jag bugar och bockar för den fantastiska Susan Collins som är författare till dessa böcker. Speciellt som hon har lyckats skapa en genusfri ton i boken vilket jag uppsakttar enormt.
Det negativa med boken är väl att tredje boken är något för mörk och lite trög att ta sig igenom till en början, samt vissa klyshor och förutsägbara moment, men trots dessa lyckas författaren twista till det på nytt, och jag blir (som det amerikanska uttrycket säger) blown away.

Läsvärd! (och sevärd)

4,5/5

Divergent

Divergent handlar utspelar sig i ett framtida Chicago där människorna är uppdelade i 5 falanger: De ärliga, de lärda, de fridfulla, de osjälviska och de tappra. Varje år får de som fyllt 16 år välja den falang de vill tillhöra. Klarar de inte av intigreringen för falangen så är de tvugna att leva resten av sina liv som falanglösa. Att vara falanglös i detta fall innebär att man får leva som samhällets bottenskrap och jobba med den smutsgöra ingen annan vill ta del av.
Beatrice tillhör de osjälviska men enligt testet som ska tala om vilken falang hon skall tillhöra, får hon reda på att hon är Divergent. Divergenta sägs hota systemet eftersom dessa inte tillhör endast en falang utan tyder på en personlighet som tillhör flera falanger. 

Därför väljer Beatrice att dölja sin farliga hemlighet och väljer "De tappra" som sin nya falang. Efter valet följer ständiga risker och en hård integrering där hon utvecklar starka känslor för sin tränare Four.

Jag hörde om den här boken då jag sökte tips på böcker liknnde hungerspelen på ett forum. Ska jag vara ärlig tyckte jag att grundidèn var oerhört löjlig. "Detta hade jag kunnat komma på som 12-åring", var ungefär min tanke. 

Dock blev jag förvånad då författaren lyckas skildra en historia om kärlek, svek, risker och chanser och inte minst... den ondska som existerar inom var individ.

Det var en upplevelse, det måste jag säga, och det mest intressanta var relationen mellan Tris och Four. Bara den var tillräckligt spännande för att jag skulle vända blad i timmar.

Angående karaktärerna... hon har skapat fascinerande karaktärer (inte minst Four) men tyvärr tyckte jag inte om huvudkaraktären. Det märks att författaren har blivit inspirerad av hungerspelen, och försöker därav skapa en lika intressant, tuff och enastående karaktär som Katniss. Magplask! Jag (och jag tror fler andra läsare) genomskådar detta gång på gång, vilket resulterar i att jag inte alls ser upp till huvudkaraktären. Hon är inget speciellt enligt mig, och den äkta medkänsla och beundran jag känner för Katniss, existerar inte för Tris.

Bra språk, tillräcckligt mycket spänning för att vilja ha mer OCH uttänkta dialoger. Dessutom gillar jag böcker som innehåller hierkier. Jag tycker fenomenet är intressant rent psykologiskt. Dock kan man inte undgå att den har slående likheter med hungerspelen, och därav kan man inte ignorera tankarna; "Susanne Collins gör det bättre". Ingen toppenbok men man kanske uppskattar de något mer om man är lite yngre än vad jag själv är.

Svag 4/5

I vår kommer även en filmversion av "Divergent". Kate Winslet medverkar i denna, och trailern ser ni här:

Oönskad

Oönskad utspelar sig i en snar framtid. Människan har funnit ett medel som gör att människan kan leva för evigt. väljer man att ta läkemedlet måste man skriva på en förkunnelse (ett typ av kontrakt) att aldrig skaffa barn, eftersom samhället inte vill överbefolkas.

Trots detta går vissa emot lagen och skaffar barn ändå. Dessa barn kallas "oönskade". De oönskade barn som hittas skickas till en anstalt där de får lära sig sin plats i samhället. De får arbeta som slavar för att ge tillbaka för den börda de är för samhället.

Anna har genom hela sitt liv blivit hjärntvättad att tro att hon är en av de mest värdelösa individerna på jorden, tills den dag hon möter en ny pojke som anländer till anstalten. Peter försöker förklara för Anna att det är samhället det är fel på, och inte de barn som tvingas leva sina liv som oönskade. 

Anna är osäker på om hon ska fortsätta leva sitt liv som en tillgång för de önskade, eller följa Peter som målar upp ett annat alternativ.

Okej, en berättelse med väldigt tydlig moralkaka. Man behöver inte ens tolka moralkakan själv, för den förklarar Peter för oss om och om igen; Man ska inte trycka ner de oskylda barnet, utan för att förhindra överbefolking bör man göra sig av med de läkemedel som gör att de kan leva för evigt, helt enkelt.
Okej, kort och gott: Kommer ni ihåg introt till Alfons Åberg? Denna bok påminner lite om den. Lågmäld, mjuk, lugn och lite gullig. Det är just så denna bok ter sig. Den är lite gullig och erhåller inget episkt direkt. Det gör den inte sämre, men det gör den lit trist och dessutom anser jag att man inte lär känna karaktärerna tillräcklig bra.

Åter igen så är den fundamentala idèn lysande, men jag personligen hade önskat lite mer djup i boken.

2,5/5 får den av mig. Den är inte dålig, men ingenting för mig. Inget direkt fascinerande och stundtals väldigt långtråkig.

Okej, något jag tycker är fruktansvärt roligt är när jag ser någon skådis i en film och upptäcker att denne är fruktansvärt lik någon annan skådis. Det har skett att jag faktiskt har sett största andelen av filmen helt ovetandes om att det inte är den skådis jag faktiskt trodde det var. Det finns altså GÖRLIKA skådisar som även erhåller samma mimik osv. men annars brukar man se skillnad på både mimik och skådespel. Här kommer några skådisar som skulle kunna betraktas som DUBBELGÅNGARE, men även bilder där man ser tydlig skillnad men inte kan föreka att dessa är look-alikes ;)

Vänster - Javier Bardem (no country for old med, Skyfall etc.) Höger - Jeffrey Dean Morgan (Ps. I love you, Grey's Anatomy)

Vänster - Kristen Stewart (Twilight) Höger - Teresa Palmer (I am number 24, decemberboys)

Vänster - Isla Fisher (Now you see me, the wedding daze) Höger - Amy Adams (Enchanted, The fighter)

Vänster -Franscouis Cluzet (En oväntad vänskap) Höger - Dustin Hoffman (Kramer vs Kramer)

Vänster - Katy Perry (Sångerska) Höger - Zooey Deschanel (The new girl, 500 days of summer)

Ooops! Inga dubbelgångare kanske, men jag vore inte chockad om det visar sig att de har samma päron.

Höger - Elijah Wood (Sagan om ringen, sin city) Vänster - Mischa Barton (The O.C, lost and delirious)

Vet måååånga fler look-alikes, men jag måste plugga! Tipsa gärna om fler ;)

Hellu folks!

Har vart lite sjuk de närmsta dagarna så jag har inte kunnat hitta på något och har inte riktigt orkat plugga. Det blev till att läsa boken jag är halvvägs inne på och titta på film!

Jag bestämde mig för att titta på så kallade "tvillingfilmer" - då två eller flera filmer är baserade på i stort sätt samma berättelse, eller åtminstone har extrema likheter i handlingen. Detta är inte riktigt som remakes, eftersom remakes oftast baseras på den föregående filmen, medan tvillingfilmerna produceras ungefär samtidigt, men av två olika filmbolag och ges ut ungefär samma år om inte endast året efter.

Varför jag valde att se tvillingfilmer är helt enkelt så att jag ska kunna jämföra dem, och här kommer min första jämförelse. 

The girl next door vs. An american crime

Dessa två filmer är baserade på den sanna historian om Sylvia Likens (1949-1965) som blev instängd i källaren av sin fostermamma, där fosterbarnen, fostermodern och grannungarna agerade tortyr på den hjälplösa Sylvia, medan hennes syster var allt för rädd för att agera. (Mer förklaring kommer genom nedanstående recensioner.)

The girl next door såg jag för första gången senast igår, medan jag såg an american crime för ett antal år sedan, då den just kommit ut.

Anledningen är att jag var allmänt intresserad av An american crime beroddde på att jag hade läst boken om fallet och hade hört att an american crime ansågs vara av kvalitet, och fick extremt bra kritik, framförallt angående skådespeleriet (Ellen Page, Kathrene Keener, James Franco).

Den stora väsentliga skillnaden mellan dessa två filmer är att An american crime är baserad på fakta rakt igenom, med de existerade karaktärerna och med de rätta namnen. An american crime är altså ett drama som belyser vad som verkligen hände.

The girl next door däremot... här har jag lite svårt att placera filmen i en speciell genre... det är lixom en genre för sig, även om den beskrivs som en thriller i vissa avseenden. Dessutom är den löst baserad på fallet, de har lagt till och tagit bort karaktärer samt döpt om alla och ändrat berättelsen till relativt hög grad.

The girl next door

Denna film utspelar sig i ett tredje perspektiv. Det är altså inte Sylvia (Eller MEG) som är huvudkaraktären, utan en grannpojke som ganska hastigt och lustigt blir förtjust i grannflickan.
I denna film har Megs föräldrar dött och hon och hennes poliosjuka lillasyster får bo hos deras alkoholiserade moster, samt hennes två söner. Meg blir ofta psykiskt nedvärderad av mostern och sönerna, och hennes syster bestraffas ibland för att förutmjuka Meg ännu mer. Grannpojken David inser succesivt att någonting inte står riktigt rätt till men agerar inte trots sina misstankar. En dag går han ner i källaren med familjens söner (som tydligen är hans vänner) där han får bevittna Meg's lealösa gestalt som är uppbunden i armarna, som straff för hennes "Oförlåtliga betèende". Situationen urartar helt och hållet, och Meg går igenom både tortyr och övergrepp under flera dagar, som sedan förvandlas till veckor, detta med en skara av grannbarn som publik.

Så till omdömet då:

På riktigt är det här den mest sjuka film jag någonsin sett. Ett flertal gånger fick jag pausa och hämta andan, stänga av ljudet eller helt enkelt spola över vissa kapitel. 

Detta är inte bra. Den här filmen är totalt meningslös. Totalt...

För det första så är inte skådespelarna trovärdiga för fem öre, så man blir inte berörd på rätt sätt, man blir endast förbannad. För det andra så är karaktärerna totalt tomma. De har inte lagt ner någon större energi på stämning eller musik. Allt vi får följa är ren ondska, PURE EVIL! Det finns inget syfte med detta, man blir varken rädd eller berörd till tårar, utan allt denna film skapar är en klump i magen som senare resulterar i att man endast bli upprörd. Det finns ingen förklaring till agerandet. Det är helt enkelt som att sitta och titta på en hemmagjord tortyrrulle utan syfte.

Blir dessutom rent av förbannad på huvudkaraktären som upprepade gånger bevittnar (under flera dygn då han "sover över" hos sina vänner) hur Meg blir slagen, sparkad, våldtagen, huggen, bränd, hur de sliter sönder hennes kläder så att de överpilska små tonåringarna ska kunna bevittna een kvinnokropp. Och det värsta av allt är att skaparna inte försöker få honom att framstå som ett feg idiot som inte agerar, utan en snäll liten pojke som är alldeles för rädd för att våga göra något. Ja, han ger ju henne vatten och ber pojkarna lätta lite på repen så att de inte drar hennes armar ur led. Fint av honom, eller hur? Vidrigt korkad pojke som kan komma och gå fritt i huset, men ändå inte bara ringer ett hastigt samtal till polisen och räddar flickan som han ju faktiskt ÄLSKAR dessutom.
Känns det som om jag är upprörd?? SVAR JA. De lägger dessutom extra krydda på våldet och gör nästan fallet och vissa skeden snäppet värre än vad de egentligen var.
En av de sämsta filmer jag sett. Den absolut mest meningslösa film jag har sett, och funderar man ens på att se om denna film av rent nöje så anser jag att man borde göra lite "Soul-searching". Aldrig igen...

An american crime

An American crime kom ut några månader efter "The girl next door" och är centrerad kring Sylvias perspektiv, men även motpartern "fostermamman" Gertrude Banizevski. Detta är som sagt ett drama som är mer baserad på fakta om vad som egentligen skedde med Sylvia.

Filmen börjar med att tittare träder in i en rättssal där vittne efter vittne berättar om vad som hänt, därav vi får följa filmen genom vittnenas berättelse.
Sylvia och hennes syster Jenny möter på den ensamstående mamman Gertrude och hennes sex barn i kyrkan där barnen vill att Sylvia och hennes syster ska komma över till deras hus för att leka. Barnen kommer bra överens med varandra och trivs i varandras sällskap, samt att Sylvia blir god vän med den äldsta tonårsflickan som är i Sylvias ålder.
Eftersom föräldrarna jobbar på en cirkus vill de inte att barnen ska behöva flytta runt från ställe till ställe så som de själva, och de gör altså en deal med Gertrude; barnen får stanna i Gertrudes hus mot att hon får ersättning (20 dollar i veckan. Vet inte hur mycket det var på den tiden) eftersom Gertrudes familj lever under svåra omständigheter som präglas av sjukdom och fattigdom.
Succesivt börjar det spridas rykten om SYlvia och familjen börjar beskylla sina problem på Sylvia. Den deprimerade Gertrude och hennes familj går en dag steget längre och slänger ner Sylvia i källaren under ett bråk, där Gertrudes barn och grannbarnen kan få upplopp för sina ondskefulla fantasier.

Filmer som behandlar dessa typer av ämnen kan oftast uppfattas som ganska meningslösa... med all rätt. Men i detta fall finns det tydliga differenser mellan "The girl next door" och "An american crime". 
För det första märks det ganska påtagliga budgetskillnader, samt differensen angående kvaliten rent generellt. An american crime har inte bara en fantastisk rollista, utan även ett manus proppat med intressanta karaktärer.
Som jag nämnde angående The girl next door, så fanns det inget syfte med filmen, samt att de aldrig utredde anledningarna till varför dessa människor agerade som de gjorde.

Egentligen finns det ju givetvis inga ursäkter som rättfärdigar deras handlingar, däremot belyser filmen den problematik som kan ha resulterat i att de begår detta brott. De tar upp mammans missbruk, depression och fysiska lungssjukdom, de tar upp fattigdomen, dotterns unga gaviditet, barnens uppfostran, det faktum att moderns tidigare unga pojkvän (James Franco) misshandlade henne innan de bröt upp med varandra... de belyser problemen. Tyvvär går de även lite till överdrift med dessa faktorer och ibland känner man påtaglig sympati för föstermamman trots de handlingar hon utför, och låter sina barn utföra. I slutendan faller allt på en sammanställning av familjens problematik, och den inre lilla ondska som finns i nästan var människa rent biologiskt... i detta fall tillåts ju ungdomarna att slå och sparka en annan individ, vilket gör att det succesivt går över styr utan att man knappt har märkt av det.
Denna film har jag faktiskt sett mer än en gång, eftersom den behandlar fler ämnen än bara våld... dessutom har de mildrat våldet i denna film och för det mesta ser man inte riktigt vad som pågår, även om man förstår det. Dessutom pågår inga sexuella brott, eftersom att det aldrig pågick någon våldtäckt i verkligheten, till skillnad från The girl next door, där skaparna helt utan anledning lade till den biten.

För att summera:

The girl next door är en intetsägande thriller, med ett syfte jag aldrig kommer förstå mig på.

An american crime är ett drama med inre värde, och ett fenomenalt skådespeleri som skildrar en fruktansvärd berättelse som vi ibland kanske behöver upplysas om.

Okej, här kommer mina fefferiter (favoriter àla Rutan style) bland manliga skådespelare. Och som jag nämnde angående de kvinnliga skådisarna, så kanske jag inte tar upp de obviously bästa, så som Robert De Niro, Philip Seymore Hoffman, Morgan Freeman, Clint Eastwood, Gary Oldman (Och nu frågar jag mig själv igen VARFÖR jag gör top 10-listor och inte top 100!) osv. Dessa är fantastiska, men jag har inte sett så pass mycket av dem att jag kan avgöra om de är just MINA favoriter. Tilläger även igen att jag inte kommer att lägga upp röda mattan-bilder, utan bilder från filmer där jag tycker skådisarna gjort en bra insats.

Here comes the Male-Actors!

1. Edward Norton

Edward, Edward, Edward. My god, vilka uttryck. Hans utstrålning når från Rutan och rätt in i mitt hjärta. Han erhåller någon sårts mystik som  gör mig fascinerad, och han tycks ha stort omfång angående hans insatser. Han spelar både illusionist, brutal nazist och osäker Fight club-medlem vilka han genomför storslaget. Absolut etta på min lista. ALLTID etta på min lista.

2. Paul Bettany

För det första verkar han vara totalt underskattad, jag ser helt enkelt inte till honom så ofta i filmer, i alla fall inte de omtalade filmer jag ofta tittar på. Paul är defenitivt hack i häl bakom Edward Norton. Uttryck, framförande, BLICK, närvaro, dailoger, monologer... han tycks bemästra det mesta. CHARM med stort C är hans förnmamn. Blir man inte betagen blir jag förvånad. 

3. Russel Crowe

Första gången jag såg "A Beautiful mind" var jag nio år gammal och jag föll pladask. Denna film har varit etta på min lista av bästa filmer enda sedan dess. 

Men för att diskuttera SKÅDISAR och inte filmer, så kan jag upplysa er om att Russel Crow definitivt är en bidragande faktor till filmens otroliga storslagenhet. Russel spelar ofta hårda, tuffa roller. Eller i vilket fall ganska likgiltiga roller, men han utför dem skickligt. Dock speglar han John Nash i filmen A beautiful mind med perfektion. En välförtjänt oscar fick han för rollen.

4. Hugh Jackman

Det roliga var att jag och Rasmus tittade på den fenomenala filmen "The prestige" så insåg vi knappt att det var Hugh Jackman som spelade ena huvudrollen (Christian Bale spelar den andra) förän vi hade sett ungefär hälften av filmen. DET om något talar om hur obegripligt duktig en skådis är... då man helt enkelt knappt känner igen skådisen därför att den har så pass förändrade uttryck från film till film, som om de faktiskt ÄR personen de spelar. Mer behöver jag inte säga om den saken.

5. Daniel Day-Lewis

Daniel Day Lewis stal mitt hjärta i filmen "There Will be blood". Inte på grund av hans utseende, eller självklart bindande känsloyttringar, utan för att han på något vis är så pass erfaren och driven skådepselare att han har spell på mig. Han har i och för sig gjort sämre roller, som t.ex Falköga från Den siste mohikanen. Men någonting finns där som jag älskar. Obeskrivligt, men det existerar.

6. Leornardo Dicaprio

Leornardo är ofta underskattad även han, eftersom folk ständigt refirerar till hans unga jag (om vi bortser från hans fantastiska insats i Gilbert Grape). Jag ser hur Leornardo hela tiden växer. Insatsen han utförde i "Revolutionary Road" var fruktansvärd, men efter det verkar det bara ha gått uppåt, och jag känner mig på något sätt dragen till hans utstrålning och dramatiska prestationer. JAG har lärt mig att älska Leo, och detta är jag stolt över. Har ni en förnimmelse av osäkerhet kring hans begåvning så rekomenderar jag starkt att ni med en gång tittar på J. Edgar och The great Gatsby,

7. Kevin Spacey

Har inte sett speciellt många filmer med Kevin Spacey, men angående de få prestationer jag sett måste jag säga: Detta är kvalitet. Ja, för det är kvalitet. Han fick en välförtjänt oscar för sin roll som Lester Burnham i filmen "American Beauty", och jag kan tillägga ett antal fler rollinsatser han har utfört exeptionellt. Mer behöver jag inte säga om honom. Pure Awesomeness!

8. Cillian Murphy

Ett ord. Creepy. Har i de flesta fall sett honom i roller där han spelar ond, men han tycks genomföra dramatiska roller med samma skicklighet. Jag tror att hans anletsdrag och kyliga blick är det som gör mest intryck på mig, men inte utan att han förstärker sin obehagliga sida med perfektion.

9. Joseph-Gordon Lewitt

Jag vet, superknäppt att jag har med så pass ung och oerfaren (icke oerfaren dock, han är ju barnskådis!) skådepselare som Joseph, när jag inte ens har med Christian Bale eller James Franco osv.

Men saken är den... jag tror inte att folk ser hans storhet. Det är inte jättesvårt att spela tuff och hård, allvarlig och självsäker så som ovanstående gör (Vilket de är duktiga på dock). MEN det är i många fall svårt att spela osäker, alldaglig och allmänt pojkig och lugn. Han har ett otroligt avslappnat skådespeleri och i de filmer jag har sett har jag faktiskt aldrig upplevt att han inte har ägt och bemästrat sin roll. 

(Plus att jag älskar honom och han är min, min, min, min, miiiiiin!!!!)

10. Denzel Washington 

Avslappnad, coollugn och en total favorit. Jag uppskattar mest Denzels lite äldre filmer. I en del filmer går han ibland till överdrift angående framatiken men för det mesta erhåller han ett lugn som jag uppskattar. Nummer 10, men absolut en favorit!

Vill tillägga SÅÅÅÅÅ många fler, men jag måste ju begränsa mig. Nästa gång blir det top 10-lista för barnskådisar. Nice, huh?

Ciao!

Tjohej! Jag var inne på imdb och kollade deras listor på skådisar häromdagen. Ibland höll jag med, och ibland blev jag fruktansvärt frustrerad, då vissa skådisar vilka genomför extremt tråkiga skådespelarinstser var utvalda. Nu var detta top-100 listor, så det finn ju plats för en del talanglösa skämt. MEN jag tänkte att NU ska jag göra top-10 listor på de skådisar jag anser är mina favoriter inom filmbranchen! Vill bara upplysa er om att det var relativt svårt att göra top 10-listor, då det är såååå många fler man vill räkna in, därför kommer kanske folk att påpeka att jag inte har med Meryl Streep osv. som alltid går inom ramen "bästa skådisar". Jag vill förklara att dessa är uppskattade enligt mig också, men de ligger nedanför top 10-listan, någonstans på en top 100 kanske?  Det är bannemig komplicerat att begränsa sig. Använder föresten inte bilder från röda mattan eller liknande, utan bilder från filmer där jag tycker de har gjort en bra insats... 

Nästa gång kommer manliga skådespelare - top 10, men just nu är det endast kvinnliga!

Here they come:

Top 10 - Kvinnliga skådespelerskor

1. Noomi Watts

För det första så tycker jag  Naomi Watts är sjukt underskattad. Jag har alltid tyckt hon speglar karaktärer på ett unikt och fantastiskt sätt, samt ershåller talangen att visa uttryck som i alla fall frammanar emotion hos mig. Hon är expert på dramatik. Vissa kan anse att hon går över gränsen med sitt överspel men jag tycker verkligen hon gör det på ett snyggt sätt. Hon gjorde störst intryck på mig genom filmen "the impossible"... dramatiskt men äkta. Det var efter denna film jag började se fler filmer med Naomi Watts. Visste knappt någonting om henne innan men har nu märkt av hennes fantastiska talang. Fefferit!! 

2. Jennifer Lawrence

Första gången jag såg Jennifer Lawrence var i filmen "Winter's Bone" då hon blev nominerad för bästa kvinnliga skådespelerska på Oscarsgalan 2010. Hon var i princip helt okänd just då. Jag såg filmen dagen efter oscarsgalan och satt som ":O".... HUR I?? Har inte skådat så fantastisk talang i min egen generation någonsin förut. Som den ygnsta som någonsin blivit nominerad för bästa kvinnliga skådespelerska i Oscarsgalan så klättrade hon hastigt upp i kariärsstegen, inte minst genom "The Hunger games". Jag läste boken ungefär ett år innan filmen, och var ÖVERLYCKLIG när jag fick reda på att Jennifer skulle spela huvudrollen. 

Varför är Jennifer Lawrence grym?? Hon är genuint äkta, och extremt unik i sitt utspel. Dessutom har hon stort omfång angående hennes skådespel. Hon tycks kunna förmedla affekter både genom drama och komedi på ett fantastiskt sätt. Hon ligger hack i häl bakom Naoimi Watts!

3. Natalie Portman

Hon är underskattad eftersom folk per automatik verkar tro att hon klättrade upp i kariärsstegen på grund av sitt utseende. Oh my, får man inte vara både snygg och duktig?

Första gången jag såg Natalie spelade hon mot Jean Rino som 12-åring i filmen Leon. Då var jag nio år. Jag var nio år och uppskattade filmen lika mycket som jag gör idag, mycket tack varee Natalie.

Hon har dock valt en del sämre projekt. Trots att hon är en fantastisk skådespelerska så väljer hon tokigt ibland tycks det... Thor, Star Wars (episod 1-3) osv. kanskee inte är några höjdare, och kanske inte hennes bästa insatser. Hon sjönk lite i mina ögon ett tag, men samma stund som jag såg "The black swan" så återkallade jag minnena av vilken fenomenal skådespelerska hon är.

4. Kate Winslet

Förutom att hon är helt jävla gorgeus så är hon på något sätt mystisk och sällsynt. Dock är folk låsta i någon sorts fördom om att hon inte skulle vara något speciellt, utan bara vacker i Titanic. Nu tar jag upp Titanic som exempel trots att hon har gjort andra enastående skådespelarinsatser. Titta på titanic igen, I beg you. Hennes skådespel slår mig med en knytnäve i magen. Det största problemet av allt är att jag är så fruktansvärt avundsjuk på denna, (då) helt okända skåedepselerska som verkar vara något helt övernaturligt (på nittiotalet, då hon slog igenom med titanic). Förutom Titanic kan jag dra upp Eternal sunshine of a spotless mind, the reader, revolutionary road (ingen vidare film dock) osv, där hon bevisar gång på gång att hon fortfarande erhåller en enastående talang.

5. Tilda Swinton 

Nu tog jag en bild från Narnia där hon spelar snödrottningen. Otrolig insats, men hon har gjort mycket bättre. Tog den mest eftersom hon är mest berömd för denna roll. MEN jag såg filmen "We need to talk about Kevin" där jag var "In Awe" som det engelska uttrycket säger, efter denna film. Stunning! Hon har en obehaglig uppsyn, men wow, vilken kvinna! Tipsar folk att se mer av hennes filmer.

6. Susan Sarandon

Susan kan tydligen spela ALLT. Hon har ett stort omfång, och Thelma (från Thelma and Louise) är en av hennes bästa roller. Förutom att hon är extremt välbevarad trots hennes trygga ålder som har hon vandrat från musikal till drama till komedi och tycks bemästra det mesta!

7. Cate Blanchet

Cate Blanchet har gjort många fantastiska rollinsatser så jag visste inte vilken film jag skulle välja. Hon är mystisk, fascinerande och särpräglad. Trots att jag är fåordig så tycker jag det säger ganska mycket om vad jag anser om henne. Hon är en fefferit, helt klart!

8. Uma Thurman

"The bride" från Kill Bill måste väl vara Uma's mest omtalade rollkaraktär, och detta är inte helt obefogat. Jag har inte sett så pass mycket av Uma att jag kan påstå att jag är direkt expert på hennes insatser, men angående de få filmer jag har sett så ar hon genomfört fabulösa prestationer (för det mesta)... som sagt, jag har inte sett allt, så jag kan inte svara på om hon har gjort någon värdelös rollinsats, men det jag har sett har jag uppskattat till hög grad.

9. Michelle Pfieffer

Hon var väl ingen höjdare som ung, men på senaste tiden tycker jag att hon har överaskat mig många gånger med sina prestationer. Hon ser ond och vacker ut, men är totalt avslappnad i sitt utspel och har obehagligt realistiska uttryck. Dessutom tycker jag hon utför dialoger och monologer fenomenalt.

10. Emma Stone

Ångrar lite nu att jag inte lade Emma Stone högre upp på listan. Relativt ny i filmbranchen, men hon tar den med storm. Såg henne första gången i "Easy A", då hon var relativt okänd, och jag tänkte "varför har hon inte fått fler roller"?... jag han knappt avsluta min mentala monolog om hennes otroliga utstrålning innan hon var med både här och där i storfilmer och kvalitetsfilmer. Förutom att hon är helt hilarious och får mig att skratta till tårar i komiska filmer, så tacklar hon tydligen drama på ett lysande förfarande. Avslappnad, naturlig, och privat är hon dessutom "down to earth" i alla fall vad märks genom intervjuer... och oj, oj... jag har så mycket mer att säga. 

Ni är varmt välkomna att kommentera med positiv så som negativ kretik runt mina åsikter och rangordningar. Sånt här är ALLTID kul att diskuttera enligt mig ;)

Ojdå! Här har jag inte bloggat på månader ser jag. Har vart upptagen och har helt enkelt inte velat lägga någon direkt energi på bloggen. Känner ingen press direkt, det är ju inte direkt så att jag får någon lön för att skriva ;)

Sommaren har varit både bra och dålig. Kanske inte den bästa sommaren i mitt liv. Stress och andra faktorer som jag inte tänkt dela med mig av har varit bidragande faktorer till det negativa perspektivet, men det positiva är att jag har mtt nya människor och till och med fått med mig en och annan ny vänskap på vägen, och det känns ju alltid bra! 

Nu har jag börjat skolan igen och ska försöka kämpa all in sista terminen på komvux. Sedan kan jag äntligen söka till högskolan! Är inte riktigt helt 100 på vad jag vill längre dock. Först och främst ville jag ju bli filmklippare men nu så är jag även sugen på journalistik. Journalistiken verkar lite mer kämpigt att ta sig in på dock, efterfrågan av plaser är ganska stor, så vi får se helt enkelt.

Kommer strax uppdratera om lite filmer jag har sett och böcker jag har läst, samt lägga upp rangordningslistor på skådisar och annat. Nice huh?

Ciaooo!

Hej och hå! Här har man inte uppdaterat sig ser jag...

Har haft en helt ok sommar hittils, har dock inte hunnit med att göra så mycket mer än att jobba och festa sinsemellan, men för övrigt är jag bara så otroligt trött HELA TIDEN, vilket givetvis kan bero på att jag tydligen har extremt lågt värde vad beträffar D-vitamin, men även järnvärdet är lågt ... någonting annat också vad gäller näringen, men det har jag glömt...

Blev hastigt sjuk i Torsdags och fick gå hem från jobbet. Tur var det! Den feberfrossan var inte rolig. 

Inte långt därefter (Lördags?) fick jag för mig att jag var frisk bara för att febern sjunkit och gick ut för att lyssna lite på Petter. Fantastico! Jag och Rutan stod längst fram :) Sträckte ut min hand varav Petter gick ut på podiet och gav mig en high-five. Det kommer jag leva på länge ;)

Men min kropp diggade tydligen inte att jag var ute, för när jag kom hem spruuuutade det blod ur näsan, tog görlång tid innan jag kunde stoppa blodflödet, men lyckades frysa det med is. Dags att börja lyssna på sin kropp kanske? Japp, dags att mogna lite.

På Söndagen var det barndop för Maries söta lilla Leon! Joel fick bli min dejt, hehe ;) Här kommer foton jag har stulit från Maries FB! ;)  

Tvillingarna på bilden under (Sarah och Fredriks) sååå mysiga! Kunde inte sluta gosa med dem. Världens snällaste också :)

Och häääär kommer en bild på Marie och välrdens sötaste lille Leon med Maries stora blå ögon. <3 Nydöpt och säkert väldigt trött efter all uppmärksamhet!

Såå, nu ska jag hoppa i säng för jag börjar vid sju imorgon! Puss och hej!

Det går bra nu, kompis, det går bra nu...

Trivs oerhört bra på min arbetsplats än så länge, har lyckats hålla en bra budget den här månaden och solen skiiiner (till och från)! Nu har jag helg, och nästa vecka är det midsommar, och är ledig hela midsommarhelgen :) Fantastico, eller hur?

Passar på att tipsa om lite görbra musik! Maria Mena! Skiter i om hon är en Loreen-kopia, jag tycker hon är awesome!