Ibland inser man nog inte att man är starkare än vad man egentligen är. Indikerar någon (eller du själv) att du har ett problem så finns risken att du skapar det påstådda problemet även fast teorin inte stämde. Det skulle kunna jämföras med placeboeffekten; om någon t.ex tilldelar dig ett läkemedel och övertygar dig om att det kommer att frigöra dig från din smärta, så fungerar det, även om läkemedlet bara skulle vara ett sockerpiller.

Jag tror att det även kan vara tvärtom. Accepterar man någons dom eller indikation (ofta någon som du anser har mer makt eller kunskap än du själv) så kan det resultera i att det på något sätt svetsas fast i hjärnan och snart uppfyller du domen eftersom du trodde på den.

Exempel: Din mattelärare säger att du har svårt för multiplikation. Även om du inte skulle ha det så finns risken att du snart får det eftersom du har det i tankarna hela tiden.

Låter som om jag svamlar. Vill bara tala om att jag har kommit till insikt med ett flertal saker och fattat ett beslut som jag hittils inte ångrar. Det är tungt och vemodigt men också en befrielse. Ibland följer man med i en karusell utan att man tänker på det, och helt plötsligt måste man backa bandet och se över tillvaron. Kanske upptäcker man då att hela situationen man har befunnit sig i har eskalerat totalt, och då bör man kliva av karusellen. 

Let's face it, man kan inte åka karusell heela livet. Då får man en förbannad yrsel...

Det fina är när man inser att man kan styra sin egen karusell :) Vem vet, en dag kanske man bygger upp ett tivoli och... okej, okej, nog med liknelser och metaforer. I get it.   

Hursomhelst! Idag har jag tagit blodprov. De kallade in distriktssköterskan och fixade en egen undersökningskupè till mig när jag satt i väntrummet. Japp, jag vet varför... senaste blodproven har jag suttit blek, kallsvettig och illamående med tårarna i ögonen, ihopdragna blodkärl och darrat som en... en... elvisp? Det gick toppenkanon idag dock! Hur fint som helst! Man tackar för en supersköterska ;)

Har även fikat med Eric och Ebbs, och sen gick jag till lekparken med Zacke, Judit och Rutan. Jag och Zacke lekte "tittut!" och han skrattade tills det lät som om han skulle kvävas. Charmiga lille gosse :)

När vi lekte "tittut" i tunneln tog jag fram kameran och då blev han sur och gnällig på mig. Inte så lyckad pic där, haha! Kanan vart han gladare ;)

För att tillägga! Zache har minst tio föräldrar eftersom både vår familj och Jullans (Mamman, min fina syster *host* kusin) ser honom som allas våran lilla son. Mer älskar barn får man leta efter. Bortskämd med kärlek, och det är han värd lille pricken. <3