Idag tänkte jag att fan... jag börjar bli en tant. Jag är 20 år, livet har precis börjat och ändå känns det som att vuxna vuxenlivet succesivt närmar sig med stormsteg. Jag vill inte än. Snart står man där i Ikea-kön med tre små skrikande kultingar och väntar på köttbullarna. Känner på mig att jag kommer bli en Svensson. Risken finns att jag stöter på en öm punkt nu, men det här är ju min dagbok och jag måste ju få skriva av mig. 

Jag är 20 år och en Nyhetsmorgon-och-Efter-tio-tittare med hirsgröten på bordet ett glas rött på Lördagskvällen i kombination med lite 50-talsmusik. Jag klagar på dagens ungdomar (inkluderar inte mig själv) och avskyr hur långt teknologin har tagit oss. Jag skulle hellre stanna hemma och koka nyponsoppaa än att åka in till Kalmar och schoppa. Jag skulle hellre ta en tripp ut på landet än att åka till en storstad. 

Men så kom jag på att samtidigt är jag en disney-tittande, lekfull, knasig och stojjig peron. Jag älskar att pyssla och leka. Jag saknar att vara barn, och jag älskar barnet i mig själv. Jag kommer aldrig släppa den sidan och jag ger fullständigt fan i vad folk tycker om den saken. Jag vill ut i skogen och leka i mullekojan, leka med kottar och laga stubbe-mat. Jag VILL vara barn.

Och samtidigt är jag tonårsseriefantasten, sminkfanatikern och en riktig partyprisse. Jag älskar att hänga med mina vänner, vad vi än hittar på. Inte bara för att dom är fantastiska, men för att umgås med folk. Jag diggar aatt ta en fika en hel skock av kompisar, jag älskar fredagsquizet med gänget. 

Så vilken ålder landar man på egentligen, när man är både tant, barn och tonåring?