Blev halvfrisk för ungefär tre dagar sedan. Har altså ingen feber längre men får lite vag feber om kvällarna. Började lite smått med att gå ut och gå långpromenader i skogen nu i veckan... men på riktigt så skriker både kroppen och lungorna i protest. Det slutar med att jag hostar och spottar och vaggar fram som en dödssjuk gamling på stigen...
Well, well... 

Fick en görhuge uppgift om Jane Austen att göra. Är inne på dag tre och är fortfarande inte klar med den. Skitkul dock. Det där med film och litteratur är ju lite min "cup of tea" så att säga ;) Så frågan är om jag ska ut och plåga mig själv lite till eller sitta inne och bara göra klart uppgiften. TROR jag jobbar bättre om jag får lite frisk luft emellan men jag kan inte låta bli att känna mig stressad över att tiden kanske inte räcker till. Baaah, dagens I-landsproblem, jag veeeeet. 

Och för de som är intresserade av detta ytterst spännande faktum, så tänkte jag faktiskt nämna att idag... DOOM, DOOM, DOOM.... ska jag.... DOOM, DOOM, DOOM... visa min sanna håridentitèt. Var det inte så intressant kanske?
Nej, men allvarligt talat tänkte jag försöka vänja mig av vid platttänger och löshår. Har sagt detta förut och kommer säkert ändra mig redan imorgon, men det gör så fruktansvärt ont att se hur mitt hår förstörs varje dag bara för att jag känner mig så otroligt naken utan rakt, långt hår. Varför blev jag förbannad med detta lockiga rufs när jag vill, vill, vill ha långt, tjockt, rakt hår? Damn...

Lägger upp en bild som en liten miniatyr. Lika bra att vänja sig, right? ( :'( )